Yennifers

Jag bloggar inte, jag avreagerar mig.

Vaddå hektiska veckor. Varför skall alltid allting hända på en gång. Försöker andas. Försöker tänka klart. Min hjärna har inte fungerat normalt vare sig idag eller igår. Mens var ordet. Värk. Ändå har jag suttit i skolan. Blek och otinad.
Springandes efter vattenglas, snurrig och allmänt flamsig.

Nu skall vi inte deppa. Alltförmycket. Känner mig allmänt otillräcklig för tillfället. Så otillräcklig. Det skriker i mina öron. Det gnagar.

Helst skulle jag bara gråta ut och släppa ut allt. Humöret är i vågor. Sedan skulle jag hoppa i Jennys och Vigges famnar. Och ändå har jag telefonen avstängd. Är så fasligt trött.

Rödaveckan är inte min vecka. När är det min vecka? Jag bara flamsar. Radar upp vad som än kommer upp i mitt huvud. Jag borde egentligen vara stolt över hur mycket jag faktiskt har fått gjort och som jag gjort de senaste veckorna. Fick dessutom in ett fotocollage till VN natten till söndagen. Sista-minuten-eller-nåt.
Gjort otroligt mycket i skolan de senaste 3 dagarna. Photoshoppat mycket bilder, fotat i studion, gått igenom uppgift, printat, hängt upp uppgifterna, gjort flera uppgifter, haft konsthistoria till klockan 6 i tisdags. Alltså igår.
Gjorde de sista nattbilderna i måndakväll med Astrid, Frida och Sara.

Imorgon bland annat städning. Och det med värkarnas värk. Skulle egentligen legat ihopsäckad som en liten klump. Gör det halvt, men bara halvt.

November är inte min eller vår månad. Inse'. Och ändå har mitt humör varit relativt bra den senaste veckan, förutom nu när det brakar löst.

Och som sagt. Jag bloggar inte. Jag avreagerar mig. Kan man kalla det här att blogga? Blogga två gånger per halvår?
Nej, det kan man inte.

Och jag tänker inte börja skaffa en fotoblogg nu heller fastän alla verkar ha det. Gör jag det, ska jag ha en egen domän. Punkt slut.

Och yess, jag skiter blanka ... i om du nervärderar mig. Jag vet att jag kan. Jag bara inte känner det. Jag bara inte känner mig nöjd, fastän jag borde.

Just därför köpte jag mig en ny tidning och en dyr godispåse och åt. En liten gnutta dåligt samvete fick jag ju såklart. Pengar, pengar. Men jag har också behov.

Och en dag kommer jag att vara fotograf. Även fast det alltid finns många som är bättre än mig. Jag skall se till att det också finns plats för mig. En dag.



Ett rejält tag sedan. Jag.


Saknar mina skor. Med dedär knapparna. Hur kan man sakna skor?







Gamla bilder. Men Bilder säger mer än Tusen Ord.


Gillar inte fjäsk, men detta är inte fjäsk. Är så tacksam att jag har er. Vill bara att ni faktiskt skall veta det. Fastän vi inte går i samma skola och lever rätt olika liv endel av vardagarna. Det är kanske det som gör oss ännu mer sammansvärvade?